Patriks Kampf

Jag kan inte sova. Någon granne eller liknande har bestämt sig för att nu (kl 01.30 på natten) är ett bra tillfälle att lära sig spela hårdrock på elgitarr… Jag tror att man lika gärna skulle kunna gett gitarren till en döv utan fingrar – det här låter verkligen långt ifrån bra. Personen i fråga kanske förtjänar någon form av en eloge för att den försöker, men just nu skulle jag nog hellre ge den något betydligt ovänligare.

Nog om detta, låt oss skriva om något roligare än omusikaliska grannar - vädret till exempel! Vädret har blivit mer normalt de senaste veckorna och temperaturen har sjunkit också, så det har inte blivit så mycket utomhushäng på ett tag. Istället har det utförts lite inomhusaktiviteter. Vi såg El Clasico på en bra sport-bar som heter Les champs tillsammans med Daniel, Thomas, Ilia (Skön kille med ryskt ursprung) och ca 100 spanjorer. Riktigt bra stämning var det! Återbesök har planerats för att avnjuta lite champions league. Sen har vi även varit på bio och planerat lite kulturella upplevelser. Carmina Burana-konsert står först på schemat, men sen kommer Cirque de soleil till stan i slutet av månaden som inte får missas.

I fredags så var vi på fest hos de tre ovan nämnda grabbarna. Folk såg i allmänhet rätt roliga ut då temat för festen var ”anything but clothes”… vi hann dock inte styra upp några spexiga outfits själva eftersom vi kom hem från labbet först kl 22 på kvällen. Men på festen lyckades vi styra upp något annat – en filminspelning! Filmen har väl egentligen ingen enormt djup mening eller budskap - det är bara massa folk som skriker ”Kött fy faaan! eheeehe hee ruumpa” in i kameran utan att ha en aning om vad det betyder. Kanske kan bli en guldbagge att sätta på hyllan en vacker dag med lite tur…

Något annat som har roat mig den senaste tiden är att observera Patriks kamp för att få rätt mat när vi är ute och käkar. Första gången detta fenomen inträffade var på McDonald’s. Jag som har lite franskakunskaper börjar beställa och säger ”Je voudrais un cheeseburger” – inga problem där inte. När Patrik sen går fram och säger ”I want a big mac and a cheeseburger” så ber de honom vänta lite, varefter han får sin beställning. När vi sitter vid bordet så märker Patrik till sin stora förargelse att han har fått en big mac och en chicken burger. Missnöjd så tänker han att det måste vart ett misstag, men strunt samma. Det märkliga är att exakt samma scenario upprepar sig en gång till; Patrik ber om cheeseburger men får en trött chicken burger. Tredje besöket sätter han sig glatt vid bordet och tror att han har fått rätt beställning. Jag sneglar på hans bricka och frågar om han har beställt en cheeseburgare med bacon på? Patrik tittar förvånat på mig och säger att han har köpt en vanlig cheeseburgare… Grejen är att han faktiskt har fått en med bacon på, medan jag har fått en vanlig. Det var droppen. Rasande börjar Patrik svära över inkompetensen hos tjejen i kassan! – dessutom hatar Patrik verkligen bacon på hamburgare. ”Hur fan kan man bedriva hamburgerförsäljning utan att förstå ordet cheeseburger?!” Jag tar tillfället i akt att göra honom ännu mer upprörd och säger att han måste börja beställa på franska och försvarar tjejen i kassan med lögnen att ordet ”cheeseburger” faktiskt betyder ostburgare med bacon på franska. Försvagad av sin ilska springer Patrik och kollar på menyn för att motbevisa mitt påstående medan jag sitter kvar och får mig ett gott skratt. Man kunde tro att det skulle sluta här, men det blir bara bättre. När vi nästa dag ska äta frukost på Tim Horton’s (Sjukt bra kanadensisk kedja som säljer bagels, baguetter, doughnuts, kaffe mm) så bestämmer sig Patrik för att göra ett försök att beställa på franska. Över hela stället finns det skyltar med nyheten på menyn; baguette med kalkon och cesardressing. Han frågar mig först hur han ska säga det ”baguette à la dinde avec sauce césar”, och går sedan fram och gör ändå ett skapligt försök. Tjejen i kassan bara stirrar på honom och fattar inte alls vad han pratar om. Uppgivet pekar han på skylten bakom henne och säger ”I want that”. Skadeglädjen blir total. Just i samma ögonblick som han pekar på skylten så byter den utseende och visar en bild på en bil som man kan vinna på något lotteri de har! Tjejen tittar på bilen ett tag och suckar sen frågar hon lite irriterat om han vill beställa något att äta. Jan skrattar men det gör inte Patrik. Patrik ger upp och pekar på min macka med kycklingsallad istället. När vi fått vår mat muttrar han argt att ”nu är det fan krig”. Det ska bli spännande att uppleva fortsättningen på det här!

Nu har grannen slutat väsnas så jag ska göra ett försök att sova igen. Men innan jag avslutar vill jag passa på att tacka skylten på Tim Horton’s för dess oslagbara tajming!
Jag bifogar lite bilder från labbet. God natt allihopa!

//
Janne



I buren finns labbets två tuffingar - kontroll 1 & 2


Patrik tittar på hjärtat med ultraljud


Att intubera en råtta kan vara ganska pilligt. Inga problem för Jan aka "the intubator"


Jan kör ultraljud medan Sapna the Rat-killer assisterar

Stackars Jan

Efter mycket om och men har vi äntligen fått ett projekt. Fram tills nu har vi mest ströläst en massa artiklar som ligger i periferin av vårt projekt som handlar om nano/mikropartiklar och användandet av dessa vid infarkt. Vi har läst artiklar till den grad att vår handledare tycker att vi ska skriva en review-artikel. Helt plötsligt blev det mycket att göra!
Vårt primära projekt är att inducera infarkter hos råttor och sedan spruta in inkapslade angiogena (blodkärlsfrämjande) faktorer i form av mikropartiklar. Vi kommer kolla ejektionsfraktionen (ett mått på hur bra hjärtat pumpar) och jämföra vår kontrollgrupp (de som inte fått de angiogena faktorerna) mot vår positiva grupp (de som fått faktorerna). Sedan tänker vi även färga och jämföra ärrbildning och kärltillväxt.
Vårt sekundära projekt, i mån av tid, kommer gå ut på att finna proteiner som uttrycks vid hjärtinfarkt. Hur detta kommer utföras behöver vi inte gå in på.
Och vårt tertiära projekt kommer bli att parallellt med projekten beskrivna ovan skriva en review som på ett eller annat sätt är kopplat till det vi håller på med tillsammans med vår handledare och hans PhD-student.
Imorgon drar det igång rejält, det kommer nog bli mycket helger och kvällar i och med den sena starten och vi kanske inte kommer vara lika blogg-glada som vi annars är.

Veckan som gått har faktiskt varit riktigt solig. Galet nog har solen stått på med 23-26 graders värme från fredag till måndag och vi tog värmen i akt och åkte till Mont Tremblant – den bästa skidorten på östra sidan av Nordamerika enligt somliga. Drömmen att åka bräda/skidor i badkläder likt folk i Sierra Nevada, Spanien lockade och vi begav oss tidigt lördag morgon till Tremblant. Vi kom inte upp i backen förrän kl 13 och 16 stängde det. Men där emellan blev det riktigt skön skidåkning! Jag körde med t-shirt för att jag trodde det skulle vara kallare än det var och Janne slängde på sig ett linne som sedan åkte av. Jannes strävan efter att schteka ledde till en stekt Jan. En bränna utan dess like, en bränna som det gör ont att titta på. Till de skadegladas glädje hade Jan en bandana på sig, vilket har skapat en så oblyg kontrast i hans panna mellan det bleka och det brända att det troligen syns på ungefär 100 meters avstånd. Med nedsatt rörlighet och svidande hud lyckades vi dock ta oss hem och vi la oss relativt tidigt i hopp om en bättre morgondag med mindre smärta.

Nästa dag sken solen lika starkt, dock med milda vindar från väst. Janne slog på sig brillor och långärmat i hopp om att ingen skulle upptäcka den bondebränna Tremblant gett honom i present på hans 26-års dag. Vi drog till Parc LaFontaine där vi mötte upp lite polare och en skön påskpicknick. En massa fotboll och öl senare drog vi och käkade middag på La Banquise som är känd för sin Poutine (typ Quebecs nationalrätt). Skönt att vi äntligen har hittat något nyttigt och näringsrikt att leva på! En poutine består i grunden av pommes frites med ost och sås, och sen kan man ha andra grejer på som t. ex lite kött eller mycket KÖTT.

Samma kväll fortsatte Jans födelsedag och vi drog till St Sulpice Night Club med 4 våningar varav vi utforskade en av dem tills vi tröttnade och trog till La Distillerie där drinkarna serverades i stora glasburkar. Fräckt men, med Montreal mått mätt, dyrt.
Avslutningsvis kan vi känna oss nöjda med en underbar helg, och vi vill ta tillfället i akt att rekommendera våra kära läsare att ibland kan det vara bra att använda solkräm.
//
Patrik


På stan med Daniel och Thomas


I Mont Tremblants charmiga skidby


Kolhydratladdar


Taggade inför första åket


Patrik goes skiing


Jan goes skin


Fotboll, bärs och solsken


Observera födelsedagsbarnets vackra bränna


Massa utbytesstudenter


En riktigt köttig poutine


St Sulpice med Lyndel o Daniel


Burk-drinkar

Two Finger Tom

Nu var det verkligen ett bra tag sen någonting hände på den här bloggen, så författarna kände att det var dags för en update.

För ett tag sedan var det S:t Patricks day, vilket är en mycket viktig och helig dag i Montreal liksom på många andra ställen världen över. Nyfikna undrade vi exakt varför folk firar den här högtiden och det verkar vara så att det är kul att vara asfull med gröna kläder på sig alternativt klädd som Patrik. No reasons needed… Och grönt var det. Vart man än gick så såg man grönt. Gröna paraplyer, gröna hattar, gröna bilar, gröna kiltar, gröna glasflaskor. Ja allt var grönt – det till och med doftade grönt! Det sistnämnda pga alla cannabisrökande människor som liksom oss stod och tittade paraden. Vi mötte upp Sapna (asiat nr5 numera även känd som ”the ratkiller”) och en väninna till henne och drog till Peel pub där man för ett rimligt pris kunde köpa sig öl i 4-literskannor. Ölen var äcklig, men som sagt prisvärd.

På labbet har det gått segt den senaste tiden. Vi har kommit fram till vad vi borde göra, vilket är positivt, men allt tar så sjukligt lång tid. Just nu väntar vi på att de grejer som vi beställt till labbet ska komma fram. Bland dessa grejer ett gäng råttor som ska vara våra studieobjekt. Sapna har berättat för oss om hur mycket hon hatar att jobba med råttor, och hur glad hon är över att hon är färdig med den delen i sitt projekt. Vi får inte jobba med råttorna själva utan vissa tillstånd, men problemet har löst sig nu för vår handledare på labbet har tvingat Sapna att göra jobbet med råttorna, inklusive att avliva dem. Därför har vi nu till hennes stora glädje gett henne det charmiga smeknamnet ”the ratkiller”. Men som generös belöning kan hon få ha med sitt namn på vår artikel om det bli någon…

Förra helgen tog vi oss i kragen och åkte till bergen för lite alpina nöjen. Solen strålade och det var grymt skönt att få susa ner för backarna igen! Patrik kämpade på riktigt bra och klarade sig undan med endast en mindre axelskada. På bussen till fjällen träffade vi några utbytesstudenter som vi åkte med hela dagen – fransmannen Thomas och Australiensarn Daniel som otippat nog pratar svenska. Han har skrivit en sång som heter ”Klappa lilla magen” som vi har på film, men den kommer nog aldrig slå igenom. Vi hade en trevlig dag i skidbacken och lurade ytterligare en människa att vi brukar slåss mot isbjörnar i Sverige. Att det är ett slags mandomsprov men man får ha kniv. De flesta vill köra med kniv, och vissa strider är till och med riggade på det sätt att man knarkat isbjörnen i förväg. Alla fuskar när de dödar isbjörnar, lurade vi dem, förutom Two Finger Tom som ville spela hjälte. Tjejen vi lurade har än så länge, enligt vad hon själv uppgett, inte hittat Two Finger Tom på facebook.

Kanske inte så jäkla innovativt men sjukt roligt.


Från Kanada - Patrik och Jan


Från första utekvällen. Innan vi träffade italienarna.


Los italianos!


Vacker dag på campus. Solbrillor på!


Ett vanligt skyltfönster i Gay-village


En stor-stark till Jan


S:t Patrick's på Peel pub


Årets första lunch på uteservering


Den gamle professorn tog oss på promenad till det vackra området Westmount. Det var en trevlig promenad, med inspirerande samtal, bland flotta villor och schysst utsikt.


I liften inför första åket!


I backen med Tomas och Daniel

”It’s OK. The patient is still bleeding.”

Nu har vi äntligen börjat smälta in här. Vi förstår oss på Metron, typ. Vi kan nästan skilja på vilka som är west side och east side a.k.a. anglofoner och frankofoner. Men vi har fortfarande inga vänner. Tappert ger vi oss ut för att mingla och socialisera och vissa nätter har varit mer lyckade än andra.

Första natten
Vi beger oss till Bsides efter tips från Sapna (Asiat nr5, se tidigare inlägg). Hon sa att stället var schysst. Vi trodde hon skulle följa med men det verkar inte vara så lätt att skaffa vänner här. Folk är kanske lite rädda för de konstiga svenska studenterna som tilltalar alla respekterade kirurger vid första namn.
Bsides var speciellt. När vi först anlände var Patrik tvungen att ta av sig glasögonen då han trodde att de immat igen – men faktum var att det var kolsvart där inne. Musiken var hög, humiditeten likaså och alla var mellan 18-20 år. Det var ett collegeställe! Vi var gamla helt plötsligt... Det kändes för jävligt.
I strävan på social kontakt tog faktiskt en tjej kontakt med Jan och frågade om han hade en kondom som hon kunde få. Efter att han svarat nej, petade hon honom i ögat och gick. Dessa frankofoner… ”när ska vi träffa några normala människor?” undrade vi.
Efter att vi fått reda på att det vi trodde var en toa faktiskt var en trappuppgång till andra våningen så tog vi kontakt med vad vi trodde var två bögar på nattklubbens terass. Det visade sig vara italienare och anglofoner. Fan vad nice. En skön diskussion startade om allt möjligt där vi kanske förvrängde sanningen lite och sa att vi var svenska hjärtkirurgstudenter som forskar på McGills universitet. De nappade. Vi chillade och kvällen blev ganska dimmig men lyckad. Jan fick t. om ett riktigt bra erbjudande på att köpa en Lamborghini.

Andra natten
Vi kände oss trötta och slitna och letade efter ett ställe att spela biljard. Men det blev ej så. När vi såg att massa ungdomar stod i kö till något så joinade vi kön fyllda av förväntan.
Jan: What is this?
Någon i kön: A party?
Patrik: Oh, what kind of party?
Någon annan I kön: A night club?
Helt klart frankofoner- typiskt dem att så fort som möjligt dumförklara andra.
Patrik: Obviously, but what kind of night club? I mean, is it for students?
Kö-människa: Yeah, well, kind of. We are college students and there are mostly students here because there’s really cheap beer here.
Precis vad vi behövde, billig öl! Och den var mer än billig, den var sjukt billig. Lite mer än en liter för 35 kr. Men ölen var det enda bra där, då frankofoner inte var i närheten lika schyssta och roliga som anglofonerna vi hängt med på Bsides, men vi fick i alla fall vår hämnd genom att lura folk att vi brukar slåss mot isbjörnar som blockerar våra gator i Sverige. Nöjda över ölen och missnöjda med sällskapet drog vi oss hem tidigt men lyckades ändå missa metron med 4 minuter. Hur fan ska vi nu göra tänkte båda två? Räddningen kom i form av en liten tant som jobbade i t-banespärren som egentligen ville slänga ut oss:
Tant: Last metro has left!
Jan: Oh, ok. Do you know which bus we should take home?
Tant: Where do you live.
Jan: Between Papineau and Frontenac. Rue Lafontaine 2363.
Hon gav oss en konstig blick. Vi var vana vid den blicken då två killar som säger att dem bor bredvid Gay Village oftast säger något väldigt speciellt om dem.
Tant: If I tell you something, do you promise not to kill or attack me?
Vi båda ryckte till, folk i Montreal brukar vanligtvis inte vara rädda för att fråga om man är ett gay-par.
Patrik: Of course, yes we promise that we won’t attack you!
Tant: OK, if you wait for me, 5 min, I can drive you home. If you don’t attack me!
Oj, vilken ängel! Fan vad skönt, lite medvind denna dryga natt. Tanten lovade oss också att om vi kom förbi hennes bås så skulle vi få gratis kartor av henne med bussinfo och annat som kunde vara bra för oss. Vi fick skjuts ända fram till dörren och somnade efter ett parti Chicago och Plump.
Följande dag så gick vi förbi den t-banestation där tanten jobbade och hämtade våra kartor. En sann vän.


Annars har det inte hänt så mycket här i Montreal. Vi kör fortfarande vår presearch i form av att läsa artiklar på pubmed.com och Minh (Asiat nr2) lär oss lite olika tekniker på labbet som kan vara till nytta för oss när vi nu förhoppningsvis drar igång vårt projekt nästa vecka.

Ha det bäst
/Patrik och Jan

P.S. Rubriken syftar till en konversation från första veckan som Jan lyckades överhöra då vi gick runt på kliniken i samband med hjärtoperationerna. Läkaren vi gick med frågade en syrra på avdelningen hur läget var med en patient. Syrran svarar ”It’s OK. The patient is still bleeding.”. Så tokigt kan det bli när ostasiater säger ”L” när de menar ”R”… Jan blev något förvånad först när läkaren lugnt svarar ”Perfect!” och går vidare innan han fattar att syrran menar breathing. D.S.

Kanada – en del av Asien? (Sammanfattning vecka 1 och lite bilder)

Vi har mest hängt på labbet. Där blir vi omhändertagna av diverse asiater:
Asiat1) Dominique från Madagaskar men med kinesiskt arv ska vara vår huvudsakliga handledare här i Montreal. Han säger inte så mycket, men föredrar att prata om hockey framför medicin och kirurgi.
Asiat2)Ingen skrattar åt våra skämt här, men vår instruktör på labbet, Minh från Vietnam, brukar i alla fall skratta åt oss. Hon är den som tar hand om oss mest just nu och visar oss grejer på labbet.
Asiat3) En tjej från Kina med det något manliga namnet Dan. Hon är student och hon visar oss hur man utför hjärtoperationer på råttor. Jag har även fått utföra några stycken själv, vilket har varit roligt. Väldigt entusiastisk, hetsig och omtänksam tjej.
Asiat4) En asskön gubbe i åldern75+. Han är från Taiwan och är något av en legend inom hjärtkirurgi. Alla andra är lite smårädda för honom, men vi är bundisar! Ofta sitter vi och lyssnar på när han berättar intressanta anekdoter på hans kontor. Han kan dyka upp när som helst och avbryta det vi håller på med för att han vill prata med the Swedish students.
Asiat5) Heter Sapna och är en tjej från Indien som forskar på samma labb. Vi brukar titta på vad hon gör och tycka det är ganska långtråkigt, men hon har iaf tipsat oss om lite nattklubbar här i staden.
Sen är det en svensk kille från Malmö också som heter Patrik. Han är rätt konstig och förföljer mig hela dagarna. Han skrattar högt. Han har till och med gått in i lägenheten och ligger i rummet bredvid. Snälla hjälp mig om ni läser det här…

Så förutom att vara på labbet och studera lite olika labbmetoder så har vi under vecka 1 bestigit Mount Royale som ligger i en stor park mitt i stan. Från toppen fick vi den briljanta idén att ta en genväg för att komma till de franska kvarteren. De följande två timmarna fick vi pulsa genom snö och kunde inte se något annat än träd, men till slut tog genvägen slut och vi var tillbaka i civilisationen! Senare under veckan fick vi följa med på två avancerade hjärtoperationer med Dr Dominique. Av någon anledning var de inte vana vid fotograferande turister i operationssalen, men det funkade bra det också och operationerna gick bra. - Montreals svenska kirurgteam fixa biffen som vanligt ;)

Allting i Montreal är dyrt förutom öl, chips och bio. Därför fick vi tipset från Minh att dra till Chinatown för att äta – och Chinatown var en hit! Buffé av hög kvalitet för ca 70 kronor med kinesiskt, sushi och pizza att välja mellan stämmer bra överens med vår budget, så det lär bli ett återbesök till Chinatown när vi tröttnat på chips och öl. På lördagen drog vi med Patriks kusin Michel och hans enormt söta dotter till Montreals biodôme och tittade på djur och natur.

Vecka 2 kommer inom kort!
//Janne



På väg upp för Mont Royale


Väl på toppen blir vi plåtade av svartrockare


Patrik: Det ska finnas ett kors här någonstans...


Vi är totalt vilse men Jan har ändå tid och "posa"


Vi är Montreals bästa svenska hjärtkirurg-team!


Jan: Stop operating! I'm just gonna take a quick picture


Sofia, du önskade en bild på China Town?


China Town


På Montreals Biodôme kom en fågel fram och frågade om han fick vara med på en bild med Jan


Pie-IX är det lutande tornet i Montreal


3 män och en baby

En forskare planerar mycket.

Idag har vi inte haft så mycket för oss. Stannat hemma, kollat på OS och spanat in grejer att göra här i Kanada. Storslagna planer finns i form av att gå på NHL-hockey, gå på Bodies-exhibition, dra upp till bergen för lite alpina nöjen och åka och titta på Niagarafallen. Dessutom är vi riktigt sugna på att gå på Pie-IX; Montreals kanske kändaste grej, som ingen känner till. Det är ett stort inomhus-zoo med levande djur från alla olika klimatzoner i världen. Vi har liksom alla andra dagar fått i oss vår näring i form av chips och öl. Skönt att ha en låda Budweiser i kylen. Skönt att nån uppfann skruvkork på flasköl. Livet som forskare är skönt helt enkelt.

Lite bilder från de här första dagarna. Enjoy!

Vårt lilla men slitna hus


Jan på promenad på vår gata


En ensam cowboy


Kollar OS i vardagsrummet


Skyskrapa i centre-ville


Ok... campus var alltså inte litet


Royal Victoria Hospital - det är här vi räddar liv


"American style Patrik" fixar käk


Budweiser och hockey

Och Monstret räddade oss!

Mycket har hänt på två dagar. Alla hjärtans dag löpte förbi i susande fart men ändock finns det mycket att säga.

Vi hade blivit bjudna till en liten alla hjärtans dag-fest hos Michel, Patriks kusin. Bekanta från Montreal skulle komma och vi skulle anlända vid 5-tiden med ett inget mer än ett leende på läpparna och förståelse för att alla kanske inte kan flytande engelska. Michel bor på Gouin vilket är så långt man kan komma från Gay Village, alltså långt norrut på ön Montreal. Med tunnelbana och buss tog det en timme men på väg dit stötte man på en massa konstiga människor.

Det är det som är det festliga med Montreal. Överallt möts man av samma typer. Lite smått luffigt klädda människor som antingen jobbar som hjärtkirurger eller som städare.
Tänk er en värld utan fördomar – behöver man då bry sig om sitt utseende?
För det är just det Montreal är, en fördomsfri plats. Man får inte studera någon specifik religion. På sitt CV får man inte skriva om man är man eller kvinna, svart eller vit, gammal eller ung etc. Man får inte ens sätta en bild i sitt personliga brev. Noll diskriminering.
Homosexuella får adoptera och gifta sig. Folk drar på strippklubbar med sina fruar.
Up is down. Down is up.

Måndagen var första dagen då vi skulle träffa vår professor. Vi skulle ses 13.00 på hans kontor. Vi var där 13.00 men inte vår prof. ”Emergency operation” sa hans sekreterare. ”Approximatley two hours”.
Det var perfekt. Två timmar var vad vi behövde för att utforska McGill Universitys gigantiska campus. Efter ivrigt sökande befann vi oss äntligen utanför Faculty of Medicine. Vi tog hissen till våning 5 där vi möttes av en massa studenter, professorer och mat.
”Hello, we’re wondering what kind of place this really is”, sa Patrik lite ivrigt i hopp om att starta en konversation.
”Hi there, well this is a place for medical students, we just had a lecture in disability medicine. Who are you”, sa han och pekade lite blygsamt på oss.
”We’re actually also MD-students from Sweden”.
“Really? Where in Sweden?”, kontrade professor glatt.
Nu var det “safe” som Janne alltid säger. Alla känner till Linköping.
”We’re from Linkoping University”, svarade vi med ett leende på läpparna som antagligen skrämde de lite smått. ”You probably heard of Johnny Ludvigsson with the type 1 diabetes vaccin and Andersson’s CMIV – the 3D radiology guy”.
Tystnad. Vi kunde lika gärna ha pratat om en känd fotbollspelare från Lichtensteins knattelag. De fattade ingenting. Zero.
”Sorry guys, there’s food if you want”, sa han och tyckte synd om oss.
Jahapp, det var det. Vem tusan är Ludvigsson?

Tillbaka till vår professors kontor två timmar senare. ”Sorry guys, it’ll take atleast two more hours” sade hans sekreterare innan vi ens hunnit slå oss ner.
Mindre perfekt. Campus var utforskat.
Vi väntade och väntade. Hoppet sviktade. Janne ritade. OS sög.
Man kunde i alla fall hoppats på att Janne skulle varit mer social. Han satt och ritade i 30 min. Något hemligt projekt kanske?
Helt pltösligt tittar han upp. ”Jag är klar” säger han. ”Jag har gjort en betaversion av Drakborgen”. Sjukt fett. Vi hann spela en gång (ca 10 min) innan de två timmarna fortlöpt och vi mötte på vår professor på ett kafé.
”Hi, are you who we’re looking for? We’re the two Swedish students who….”
“Oh, yeah, I forgot about you guys. Shit. Come sit with me, I just got to eat something – you know I’ve been operating for a while now”. Sa han utmattat.
Vi satte oss ner och ett riktigt stelt samtal inleddes. Han ställde lite frågor om varför vi var i Montreal, vad vi förväntade oss etc. men det kändes i luften hur stel konversationen var. Sen bröt den totala tystnaden ut. Kakofonin i kafét dog ut. En lite torr buske blåste förbi. Vi tittade på varandra. Han tuggade igenom sin mat. Fortfarande tyst.
”Do you guys watch the Olympic Games?” sa han i ett försök att starta en konversation.
Trött på att ha hållt låda i 20 min svarade vi lite snabbt: ”No, actually we only watch the Olympic Games when hockey is on”.
”You like Hockey? I love it. My son plays in the little league. You should get tickets when the Canadiens plays against the Maple Leafs!”
Janne och jag sneglade på varandra. Nu kommer han bli lycklig. Vi bär på information som kommer göra killen lycklig. Janne harklar sig:
”I actually know a guy in the Maple Leafs from high school”
“Who?”
“He’s one of the goal keepers”
“Really?! What’s his name?”
“Jonas Gustavsson”
“THE MONSTER!?”

Och där blev vi räddade. Hockey för det fördomsfria folket av Montreal varandra närmare. Där alla är så olika de bara kan bli har de en sak gemensamt –kärleken till ishockey.
Efter detta tog diskussionerna en helt annan bana med mycket mera glädje. Från hockey till hjärtkirurgi tillbaka till hockey och plötsligt hade en plan utformats för hur vi skulle inleda vårt projekt, och dessutom så blev vi inbjudna att följa med på två hjärtoperationer på torsdag!
Som det ser ut i nuläget ska vi bli anförtrodda med ett eget forskningsprojekt. Det går bra nu. Vinden har vänt.

//Jan och Patrik